Zuprexa

I morgon tänker jag springa! Tänker springa tills mina ben aldrig bär igen, tills de viker sig och aldrig går att sätta ihop igen. För vi hör inte ihop, det blir så fel! Men det är våran hemlighet. För det går att kväva allt det som är så ofantligt stort. Det som inte får plats i min hand.
För De komenterar alltid över hur smal jag blivit. Ibland rätt ut, ibland i undermeningar. Vet de inte att det triggar? Vet de inte att tankarna växer sig ännu starkare? Att de gror till stora rosenbuskar. Och att ni kommer att sticka er på de en vacker dag. Ni kommer att sticka er på dom för att ni ljuger. För byxorna säger att jag är lika fet som vanligt, spegeln likaså. Önskar att jag kunde hyvla bort allt det feta, fula. Jag behöver dig, det är dags att komma hit nu. Ja du får skrika, bara du springer med mig. Vill inte att De petar i sådan de inte får peta i. Sådant som är mitt. Mitt och bara mitt. Och det spelar ingen roll hur mycket de än har rätt. Det är min kropp, mitt liv, min död, min lycka. Och jag tänker inte slänga sådant som betyder, sådant som ger mig kontroll. Och jag vet inte hur länge jag orkar med denna dragkamp, det tär. Tär som skinn för rakblad, som cigaretter mot hud. Och det är Ditt fel. För jag hatar att du inte är här. Jag hatar att du inte är här för att rädda mig. Jag behöver någon som plockar upp mina bitar och får de att fungera igen. Jag behöver någon som talar om vad jag får och inte får göra. Behöver Dig. Men jag vet också att det är på grund av Dig som jag sitter här och förbannar livet. Står här och inte orkar ta ett ända steg till. Med variga sår och söderkräkt hals. Jag börjar tvivla på om du ens finns. Om du ens finns utanför mitt huvud. Om andra hör dig skrika och förstår vad du vill. Eller om det bara är i mitt allra sjukaste du finns. Men det spelar ingen roll för som det är nu vågar jag inte ens ställa mig på den, så visst ni kan ta den.

Paper Bag

http://www.youtube.com/watch?v=UfRfrWcPcwM

Det är mörkt här nu och jag ser dig inte, det skrämmer mig. Så du får mig, gör vad du vill. riv och skrik, jag orkar ändå inte lyssna.

fettigt kilo

när tar allt det här äckliga slut?

It makes no sence

Vad jag förlorat till min ätstörning:
Jag har förlorat sömn
Jag har förlorat mitt friska hår
Jag har förlorat min mens
Jag har förlorat lystern i min hy
Jag har förlorat alla tecken på en kvinnlig kropp
Jag har förlorat min kropps förmåga att värma sig ordentligt
Jag har förlorat mitt starka skelett och friska tänder
Jag har förlorat min personlighet
Jag har förlorat min identitet
Jag har förlorat förmågan att ha roligt
Jag har förlorat min röst
Jag har förlorat allt perspektiv
Jag har förlorat allt rationellt tänkande jag någonsin haft
Jag har förlorat fokus och klarhet
Jag har förlorat förmågan att prioritera rätt
Jag har förlorat min optimistiska syn
Jag har förlorat förmågan att vara ärlig
Jag har förlorat min stolthet
Jag har förlorat tron, på allt
Jag har förlorat lusten till att vara social
Jag har förlorat timmar, dagar, veckor, på en gång
Jag har förlorat intresset för sådant jag brukar tycka är roligt
Jag har förlorat blicken på framtida mål
Jag har förlorat hundra gånger mer än vad jag kommer på

Vad jag vunnit på min ätstörning:
Jag har vunnit tron att jag har kontroll
Jag har vunnit förmågan att slippa känna