Lycklig?
torsdag 17 april 2008
När tar det stopp? När ska jag säga att jag fått nog, att det räcker nu? Har varit sjuk i minst 5 år, har varit inlaggd 2 gånger och går för närvarande i öppenvården med matträning, terapi, sjukgymnastik och allt vad det innebär. Men ändå vill jag gå ner mer mer mer mer. Jag känner att min kropp inte orkar längre, att den har fått nog. Har hjärtklappningar och ont. Men varje gång jag är nära att bli friskt händer något och så är jag tillbaka där jag startade. Jag kan inte vara frisk, jag vet inte hur man gör. Hur gör man när man är lycklig och mår bra?
Lilla Tjocka Jag
onsdag 16 april 2008
Tjocka jag har ingen kontroll. Tjocka jag får tvångstankar och äter sånt hon inte får. Tjocka jag måste kompensera. Tjocka jag måste träna hårt. Tjocka jag gör aldrig om det hon gjorde igår. Tjocka jag var på ätstörningsenheten för att vägas. Tjocka jag hade gått ner. Tjocka jag tycker inte att det räcker. Tjocka jag har tappat bort sig själv.
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
torsdag 13 december 2007
Zuprexa
lördag 24 november 2007
I morgon tänker jag springa! Tänker springa tills mina ben aldrig bär igen, tills de viker sig och aldrig går att sätta ihop igen. För vi hör inte ihop, det blir så fel! Men det är våran hemlighet. För det går att kväva allt det som är så ofantligt stort. Det som inte får plats i min hand.
För De komenterar alltid över hur smal jag blivit. Ibland rätt ut, ibland i undermeningar. Vet de inte att det triggar? Vet de inte att tankarna växer sig ännu starkare? Att de gror till stora rosenbuskar. Och att ni kommer att sticka er på de en vacker dag. Ni kommer att sticka er på dom för att ni ljuger. För byxorna säger att jag är lika fet som vanligt, spegeln likaså. Önskar att jag kunde hyvla bort allt det feta, fula. Jag behöver dig, det är dags att komma hit nu. Ja du får skrika, bara du springer med mig. Vill inte att De petar i sådan de inte får peta i. Sådant som är mitt. Mitt och bara mitt. Och det spelar ingen roll hur mycket de än har rätt. Det är min kropp, mitt liv, min död, min lycka. Och jag tänker inte slänga sådant som betyder, sådant som ger mig kontroll. Och jag vet inte hur länge jag orkar med denna dragkamp, det tär. Tär som skinn för rakblad, som cigaretter mot hud. Och det är Ditt fel. För jag hatar att du inte är här. Jag hatar att du inte är här för att rädda mig. Jag behöver någon som plockar upp mina bitar och får de att fungera igen. Jag behöver någon som talar om vad jag får och inte får göra. Behöver Dig. Men jag vet också att det är på grund av Dig som jag sitter här och förbannar livet. Står här och inte orkar ta ett ända steg till. Med variga sår och söderkräkt hals. Jag börjar tvivla på om du ens finns. Om du ens finns utanför mitt huvud. Om andra hör dig skrika och förstår vad du vill. Eller om det bara är i mitt allra sjukaste du finns. Men det spelar ingen roll för som det är nu vågar jag inte ens ställa mig på den, så visst ni kan ta den.
